Idag har jag varit ute i stort sett hela dagen. Maxen var hemma från dagis så vi gick till lekparken. Jag åkte kana må ni tro, sen åkte jag lite mer kana.
Träffade en skoj kille på kanske 10 år som hängde efter mig hela tiden. Han kunde prata. Han förklarade ingående hur man ska gunga och att man inte får passa någon gunga. Jag sa att det skulle jag inte göra. Sen ville Max åka mera kana och den lilla killen hakade på. Berättade att han skulle bli specialläkare när han blev stor, han skulle skära i hjärtan. Tyckte det lät väldigt ambitiöst för att bara vara 10 år, men bra. När jag var liten ville jag bli busschaufför. Det räckte liksom. Antar att jag inte hade så stora ambitioner som barn. Jag sa till den lilla killen att han måste gå i skolan mycket för att bli läkare. Då såg han lite besviken ut. Jag kanske inte skulle ha sagt det, hoppas på att jag inte krossade den lilla killens drömmar om att få skära i hjärtan.
Efter en timmas prat om allt han kunde komma på så sa jag att jag skulle gå hem. Han tyckte att jag skulle stanna i 15 timmar till. Jag gick.
Det var en kul liten kille. Jag hoppas verkligen att han går i skolan nu så han kan skära i hjärtan.
Kramar,
Hanna
skip to main |
skip to sidebar
Det här är jag
Om mig
- Hanna
- Jag är väl som alla andra, eller? Bor i en förort utanför centrala Stockholm, (som så många andra) har ett stort centrum precis utanför dörren. Ganska bekvämt men ack så frustrerande! Det här med att ha allt runt knuten är inte alltid till det positiva. Men annars trivs jag. Nära till dagis där Maximilian 2 år leker med sina kompisar. Han trivs som fisken =) Min sambo Alex har nära till jobbet också, vilket är bra. Då kommer han hem fortare ;) Skulle jag mot förmodan vilja ta mig in till stan någon dag så är det ju himlans nära till tunnelbanan. Ja, så jag är väl som alla andra som bor här. Nära till allt men ändå inte mitt i smeten.